Oidentifierad patient
Påskafton gjorde jag mitt allvarligaste självmordsförsök. Jag mådde såpass dåligt att jag inte längre ville vara med. Jag går ju i DBT. Jag valde helt enkelt att inte använda min krisplan. Som alla andra som går i DBT har jag ju egen krisplan som jag ska anväda när jag inte står ut. Jag började må sämre o sämre ända från Julafton. Ungefär 10 dar innan jag satte planerna i verket kännde jag att jag kommer inte att klara det. Efter våran gruppterapi som jag har varje vecka pratade jag med min teraput. Jag känner igen känslan som byggs upp innan jag gör nått. Jag stog och grät och sa att jag kommer göra nått. Jag tror inte han tog mej på allvar. Att jag var deprimerad absolut men inte att jag var så nere. Nu va det nu var det exakt en vecka kvar som kunde blivit min sista.
Det gjorde ondare och ondare, och blev svartare och svartare. Efter det 100-e bråket med pojkvän så var mina krafter slut. Jag träffade honom på påskafton. Jag sa inget om mina planer. Det här var första gången jag inte gav ifrån mej några tecken. Jag var fokuserad, Vid 20-tiden lämnade han av mej i min bostad. Jag började städa och tvätta.Jag ville att allt skulle vara rent när jag hittades efter jag var död. Jag tog genast dom första tabletterna av sammanlagt över 150 stycken. Det tog nån timma innan jag började känna av dom och blev tröttare och tröttare. Runt 22 kände jag ett sånt tryck över bröstet som gjorde att andas började bli omöjligt. Det gjorde så ont att jag tillslut var tvungen att ringa 112. Jag hade ju planerat att bara somna in och aldrig vakna!!!
Kvinnan i luren var alldelse lugn. Kan du låsa upp din dörr? Kan du öppna porten? Jag kände att benen knappt bar mej. Det skull krävas ett mirakel att ta mej ner från 3-e våning. Ja sa att det går inte. Nu började det göra ännu ondare. Någonstan ifrån måste ja fått krafter att öppna min yttedörr. Men jag kommer inte ihåg det. Kvinnan i luren sa att hjälp var påväg. Ambulansen kommer inom nån minut så somna inte. Det var dom sista orden jag hörde innan jag blev medvetslös. Ambulansutryckningen ligger ca 150-200 meter från min bostad.
Jag vakna upp på sjukhus på påskdagen. En sköterska förklara att jag legat i respirator min andning hade upphört nästan helt. Alla såg lite rädda ut i blicken men ingen sa nått mer. Inte förrän nu kontaktades pojkvän och släktingar. På bandet runt min arm stog det oidentifierad patient. Visste dom inte vem jag var? Dom hade ju hämtat mej i min lägenhet? Det gick ytterligaren ett dygn innan jag fick lämna intensiven. Jag pendlade mellan vaken och medvetslös. Sen fick jag komma upp på avdelning.
En väldigt gullig sköterska sätter sig ner med mej och förklarar vad som hänt. Man har en skala som avgör hur illa det är ställt när ambulans anländer. Den går från ett till åtta, åtta innebär avliden. När dom hittad mej så var jag på tre. Hjärt och lungräddning påbörjades. På ett par minuter har jag hamnat på en sjua. Nu var jag i stort sett död. Vårat sjukhus ligger nära. Hade sjukhuset legat bara lite längre bort så hade dom inte kunnat rädda mej. Hon förklara att jag haft sekunder kvar i livet , inte ens en minut? Nu kommer ett stort lugn över mej. Jag lever och jag vill leva. Tack vare all personal och underbara ambulanskillar. Tack för att jag lever. Ska försöka allt jag kan för att klara det. Kan inte lova nått men jag ska kämpa.
Den här gången vakade änglarna över mej. Nästa gång om det blir en nästa gång kommer jag inte ha en sån tur. Det förklarade man tydligt för mej. Ska inte svika min krisplan. Jag vill ju leva..Fast utan smärta och mörkret som kommer över mej. Vill aldrig mer bli oidentifierad patient.
Svart
Det gjorde ondare och ondare, och blev svartare och svartare. Efter det 100-e bråket med pojkvän så var mina krafter slut. Jag träffade honom på påskafton. Jag sa inget om mina planer. Det här var första gången jag inte gav ifrån mej några tecken. Jag var fokuserad, Vid 20-tiden lämnade han av mej i min bostad. Jag började städa och tvätta.Jag ville att allt skulle vara rent när jag hittades efter jag var död. Jag tog genast dom första tabletterna av sammanlagt över 150 stycken. Det tog nån timma innan jag började känna av dom och blev tröttare och tröttare. Runt 22 kände jag ett sånt tryck över bröstet som gjorde att andas började bli omöjligt. Det gjorde så ont att jag tillslut var tvungen att ringa 112. Jag hade ju planerat att bara somna in och aldrig vakna!!!
Kvinnan i luren var alldelse lugn. Kan du låsa upp din dörr? Kan du öppna porten? Jag kände att benen knappt bar mej. Det skull krävas ett mirakel att ta mej ner från 3-e våning. Ja sa att det går inte. Nu började det göra ännu ondare. Någonstan ifrån måste ja fått krafter att öppna min yttedörr. Men jag kommer inte ihåg det. Kvinnan i luren sa att hjälp var påväg. Ambulansen kommer inom nån minut så somna inte. Det var dom sista orden jag hörde innan jag blev medvetslös. Ambulansutryckningen ligger ca 150-200 meter från min bostad.
Jag vakna upp på sjukhus på påskdagen. En sköterska förklara att jag legat i respirator min andning hade upphört nästan helt. Alla såg lite rädda ut i blicken men ingen sa nått mer. Inte förrän nu kontaktades pojkvän och släktingar. På bandet runt min arm stog det oidentifierad patient. Visste dom inte vem jag var? Dom hade ju hämtat mej i min lägenhet? Det gick ytterligaren ett dygn innan jag fick lämna intensiven. Jag pendlade mellan vaken och medvetslös. Sen fick jag komma upp på avdelning.
En väldigt gullig sköterska sätter sig ner med mej och förklarar vad som hänt. Man har en skala som avgör hur illa det är ställt när ambulans anländer. Den går från ett till åtta, åtta innebär avliden. När dom hittad mej så var jag på tre. Hjärt och lungräddning påbörjades. På ett par minuter har jag hamnat på en sjua. Nu var jag i stort sett död. Vårat sjukhus ligger nära. Hade sjukhuset legat bara lite längre bort så hade dom inte kunnat rädda mej. Hon förklara att jag haft sekunder kvar i livet , inte ens en minut? Nu kommer ett stort lugn över mej. Jag lever och jag vill leva. Tack vare all personal och underbara ambulanskillar. Tack för att jag lever. Ska försöka allt jag kan för att klara det. Kan inte lova nått men jag ska kämpa.
Den här gången vakade änglarna över mej. Nästa gång om det blir en nästa gång kommer jag inte ha en sån tur. Det förklarade man tydligt för mej. Ska inte svika min krisplan. Jag vill ju leva..Fast utan smärta och mörkret som kommer över mej. Vill aldrig mer bli oidentifierad patient.
Svart
Kommentarer
Trackback
