I Gott Sällskap?
Här har vi några av dom, Det finns fler många fler som ex Angelina Jolie, Heath Ledger.. Tyvärr är många av dom döda av olika anledningar men alla knytna till sin psykiska hälsa.
Spyångest!!
Jag hatar och ha ångest. När jag rör mej känns det som om det sitter en kniv genom bröstet ut i ryggen..det gör ont..rejält ont. Har man aldrig haft ångest går det inte och förklara. Man bara vet om man själv drabbats nån gång. Jag hatar själva handlingsförlamningen man får och att man inte kan andas. Idag sa min teraput att jag ska ut och motionera när ja mår dåligt. Hmm undrar hur man gör när man inte ens kommer ur sängen? Låter alltid så klämkäckt när nån som inte vet hur det känns ska förklara vad man ska göra. Då vill jag bara skrika MINIMERA INTE MINA KÄNSLOR!!! Jag va ändå stolt över mej själv att jag ändå kom iväg på min terapitimme. Det klappar jag mej själv på axeln för. Viktigt att va stolt över det man gör isället för att klandra sig för det man inte gör!!
Ensam är stark?
Det jag jag gör just nu är att jag stänger av mina känslor gällande olika personer. Så på ett sätt är dom "döda" i min ögon. Så går jag bara vidare till nästa förhållande och nya vänner. Men någonstans mitt i alltihop kan ja känna mej så ensam. Samtidigt som ja kan känna mej stark som inte påverkas särskilt mycket om exempelvis mitt förhållande tar slut och jag måste gå vidare. Men jag vill känna samhörighet med nära vänner. Jag vill kunna känna att med den här pojkvännen ska ja dela resten av mitt liv. Jag tror ju det när ja går in i nått. Men sen stänger jag av alla känslor och sen är det bara slut. Varför är jag så tom? Är jag egentligen bara ett skal?
Det är svårt att släppa in nån när man inte vet hur man gör. Har ju alltid bara litat på mej själv. Känt att ensam är ja stark då kan ju iallfall ingen svika mej. Men jag skulle så gärna vilja vara tillsammans med nån , lita på den personen till 100% och få känna mej svag!!!!!!!!!!
Ensam!!
Terapi en självklarhet?
Det som är det sorgliga med terapin är att ja borde fått den tidigare. Jag har hela tiden hängt med vad som finns. Men jag har fått tjata o tjata. Hur många orkar det när man mår så dåligt? och varför ska man ta reda på saker själv? Jag vill att nån hade satt sig ner med mej och sagt det här och det här ska vi ordna så du får. Jag letade själv upp behandlingshem för bordeline det enda som fanns i Sverige. Men jag fick avslag efter avslag.
Ändå kostade det här inte särskilt mycket i pengar räknat. Det hade med största sannolikhet gjort att jag mått väldigt mycket bättre än nu. Det gör mej VANSINIG att man slösat så många år av mitt liv. Känns som jag tagit en timeout från livet. Just nu står jag på standby knappen..
Jag vill oxå må bra (bättre) och komma tillbaka till arbetslivet. Bara att ha den här jobbiga diagnosen och försöka överleva, gör att man inte orkar behålla kontakt med vänner och släkt. Man blir så isolerad och man behöver all hjälp man kan få. Så hur mycket är min livsgläde och andras värd?
Samma som att man ser till att ex cancersjuka får bästa tänkbara vård, ska vi med psykis ohälsa få veta vad allternativen är och få en vårdplan direkt man har fått en diagnos. Varför räknas inte vi? Är det för att det inte syns? Eller för att vi ställer för lite krav? Jag RÄKNAS. Mitt liv är minst lika viktigt, för och inte glömma den kan vara dödlig. Ungefär 25 % tar livet av sig som har Bipolära syndrom, och 10 % av dom med Borderline. För att inte tala om dom självmordförsöken som inte lyckas. Så vi har oxå en stor dödlighets procent. 1500 personer tar livet av sig varje år.(Jämför med ca 400 dör i trafiken varje år.) Så mångas liv skulle kunna räddas om vi bara får hjälp.
Själv har jag lidit i det tysta i kanske 20 år. Så medicins hjälp och terapi ÄR en självklarhet. Tror inte det är en mirakelkur men en början och ett erkännande att vi finns och att vi är många. Det kan åtminstonde lindra lite för en orolig själ.
Hjälp oss utan tjat.
Hjälp!!
Begravning
Vet att det är fler än jag som gjort samma sak. Så min fråga till mej själv varför bryr ja mej? Varför måste min hjärna ständigt vara upptagen med dom här skittankarna..
Upp som en sol ner som en pannkaka!!
Halo!
Varför jag?
Har funderat länge på varför just jag fått den här psykiska diagnosen. det finns ju många sårbarhetsfaktorer o utlösande faktorer. Men läkare som jag träffat på har sagt att det mest vanliga är att man blivit sexuellt utnyttjad eller misshandlad som barn. naturligvis finns det ärfliga faktorer..Men själv tror jag mest på miljö. Det är helt enkelt bara en överlevnads strategi.
När jag växte upp var det väldigt mycke våld i min familj. Dagliga bråk och jag blev ofta misshandlad. Ville ta min mamma och syskon i försvar och då såg jag till att själv bli måltavlan. När min pappa vände ilskan mot mej kände jag att jag hade kontoll. Men hur mycke kontroll kan ett barn ha? Jag hade ofta självmordtankar. Jag kommer ihåg att jag skrev dagbok om hur det var hemma. Det jag skrev ner va så jobbit för mej själv och läsa så jag rev ut bladen och gjorde små små bitar av bladen som jag rev ut. Det kändes som att jag inte ville att nån annan någonsin skulle få läsa vad jag skrivit. Men samtidigt va jag så rädd för att känna nått. Det va enklast så. Med ord på papper så kunde jag inte blunda för allt omkring mej och det va jag ju tvungen och göra.
Mina första konkreta planer kom runt 15 år. jag ville springa rakt ut framför en bil. Samtidigt skrämde mina tankar mej. Tänk den som körde på mej? Hur skulle den må? så även om jag ville dö så tänkte jag mer på andra som jag alltid gjorde.
Så kärlek till alla maskrosbarn som finns där ute. Vet att vi är många tyvärr och många som förträngt våran uppväxt. Som sen har bubblar upp på många olika sätt utan att man kunnat stoppa det.( I mitt fall bipolärt syndrom/bordeline)
Jag vill inte leva men inte heller dö!!
Hej!!
Att leva med att vara bipolär är som att åka bergodalbana, utan att någonsin ha köpt biljetten. Känslorna pendlar från att vara SÅ glad att man svävar på moln, till att man är så deprimerad så man faktiskt bara vill DÖ. Det är som att allt svartnar framför ögonen och man ser ingen annan utväg. Om det är så att omgivningen tycker att man är jobbig att ha att göra med, så skulle dom bara känna hur det är från insidan!! Jag lever med det här 24 timmar om dygnet,
Så ursäkta om nån tycker att jag pendalar mycket i hur jag mår.
Ja vet allt det här men jag kan inte bara rycka upp mej..Jag ÄR sån här och det får jag leva med.. Så snälla kom inte med nersättande kommentarer som "gå på en promenad så mår du bättre"EXCUSE MEEE??? Skulle jag vara botad sen för all framtid? Då kan ja ju istället ägna dygnets alla timmar till att bara gå o gå..sen mår jag aldrig dåligt mer ;)
Livet är en resa min kanske är helt olik din? Eller så känner du igen dej helt och hållet!!
Mina tankar och känslor är bara mina!!! Men inte desto minde viktiga. Livet är inte alltid rättvist eller enkelt..
En liten blomma från mej :)
Pease!!
Välkommen till min nya blogg!
Tänkte det var dax att skaffa sig en blogg. Tänker skriva om alla mina funderinga. Såväl dåtid och nutid. Jag har fått två olika diagnoser. Den ena borderline den andra bipolär typ 2. Jag försöker att acceptera mina mix diagnoser och lära mej leva med dom. De här är mitt sätt..att skriva!!! Varför namnet maskrosprinsessan. Jo för jag är överlevare med en tuff uppväxt. Men än så länge lever jag!!! Kan inte lova nått, mer än jag kämpar varenda dag. Tar en dag i taget.. ibland minut för minut..
Välkommen till mitt liv!!!
