Ensam är stark?
Varför ska det va så svårt att släppa in nån? Jag har så svårt att lite på vänner och pojkvänner. På det ena eller andra sättet ser ja till att bli besviken och sen så är det bara att glömma den personen. Mitt svartvita tänkande gör att det faktiskt inte är särskilt svårt. Men VARFÖR?? Min teraput säger att ja dissocierar. Det vill säga jag använder mej av ett sorts fösvar mot nått som är jobbit. Minnet försvinner jag tappar tidsbegrepp. Jag får minnesluckor. Det har jag fått av min uppväxt, för att klara av att leva med allt som hände hemma hos oss bakom stängda dörrar. Man trycker undan plågsamma minnen för att helt enkelt överleva.
Det jag jag gör just nu är att jag stänger av mina känslor gällande olika personer. Så på ett sätt är dom "döda" i min ögon. Så går jag bara vidare till nästa förhållande och nya vänner. Men någonstans mitt i alltihop kan ja känna mej så ensam. Samtidigt som ja kan känna mej stark som inte påverkas särskilt mycket om exempelvis mitt förhållande tar slut och jag måste gå vidare. Men jag vill känna samhörighet med nära vänner. Jag vill kunna känna att med den här pojkvännen ska ja dela resten av mitt liv. Jag tror ju det när ja går in i nått. Men sen stänger jag av alla känslor och sen är det bara slut. Varför är jag så tom? Är jag egentligen bara ett skal?
Det är svårt att släppa in nån när man inte vet hur man gör. Har ju alltid bara litat på mej själv. Känt att ensam är ja stark då kan ju iallfall ingen svika mej. Men jag skulle så gärna vilja vara tillsammans med nån , lita på den personen till 100% och få känna mej svag!!!!!!!!!!
Ensam!!
Det jag jag gör just nu är att jag stänger av mina känslor gällande olika personer. Så på ett sätt är dom "döda" i min ögon. Så går jag bara vidare till nästa förhållande och nya vänner. Men någonstans mitt i alltihop kan ja känna mej så ensam. Samtidigt som ja kan känna mej stark som inte påverkas särskilt mycket om exempelvis mitt förhållande tar slut och jag måste gå vidare. Men jag vill känna samhörighet med nära vänner. Jag vill kunna känna att med den här pojkvännen ska ja dela resten av mitt liv. Jag tror ju det när ja går in i nått. Men sen stänger jag av alla känslor och sen är det bara slut. Varför är jag så tom? Är jag egentligen bara ett skal?
Det är svårt att släppa in nån när man inte vet hur man gör. Har ju alltid bara litat på mej själv. Känt att ensam är ja stark då kan ju iallfall ingen svika mej. Men jag skulle så gärna vilja vara tillsammans med nån , lita på den personen till 100% och få känna mej svag!!!!!!!!!!
Ensam!!
Kommentarer
Trackback
